• Ord
• Var finns du?
• Det viskar i
• Ingen stjärna synes
• Minnen från dagar
• Jag har gått
• Hånad blev han
• Med stela fingrar
• Du börjar din resa

• Det nattkylda gräset
• Midvinternattens vind känns hård
• Vinden
• Trött gick han hem
• Aftontankar
• Utan melodi - utan replik
• Johan - du kom men...

Dödens väg
Dödens väg är en roman som utspelar sig i Kanadas vilmark under tidigt 1950 tal. En ung man från Sverige som i sitt sökande efter äventyr och kontakt med Nordamerikas indianers öden och kulturer hamnar i situationer fyllda av kärlek samt dramatik, våld och ond bråd död.

Berättelsen ger också en bild över de värderingar och den syn på omvärlden som människor under 50-talet kunde tänkas ha. Att resa från Norrland till Stockholm var en spänning som idag kan jämföras med att resa från Sverige till New York eller annan världsmetropol.

- Jag minns så väl när jag som mycket ung gosse tillsammans med min far gjorde min, och även hans, första resa till Stockholm.

278 sidor
Julpris 130:- + frakt 20:-
ISBN 978-91-85879-96-0
Förlag Recito 2008

-Vi var så spända av nervös förväntan inför mötet med storstaden att vi inte kunde sitta utan stod hela vägen från Uppsala in mot Stockholms central.

Boken ger historiska fakta om andra världskriget som just avslutats. Minnet av kriget levde kvar hos många.

Indianernas öden, kultur och krig mot de vita finns också valda stycken med. Likaså svensk blandad historia och ett Stockholm under 1950 talet. Allt detta kommer fram under samtal som förs i olika sammanhang av bokens huvudpersoner.

- Som så många andra har jag tänkt att när jag blir pensionär ska jag förverkliga mina drömmar. En är att spela saxofon. Och en är att ge ut en diktsamling. Den kom ut 2004. En annan är att skriva en roman. Nu är också den här - Dödens väg.

Med dessa böcker, Rim och reson och Dödens väg, har jag förverkligat drömmarna. Är du intresserad så köp dem gärna. Diktboken köps genom e-post till mig, Bo Bodén, bo@minakontakter.se och Dödens väg genom förlagets hemsida www.litenupplaga.se

Ord

Glöm bort de ord som
far förbi
Med menlöst innehåll
Fånga upp de ord som kan bli
En skillnad mellan dur och moll

Var finns du?

Vi trodde det aldrig funnits en kärlek så stark
Och att den skulle för alltid bestå
Vi skar in vad vi kände i björkens bark
S å att alla skulle förstå

Men livet blev ändå ej som vi tänkt
Du försvann och var finns du nu?
Om lyckan du funnit ifrån dig har vänt
Vänd blicken tillbaka jag finns där ännu

Det viskar i syrenernas kronor
Det viskas om män som försvann
Om män som dog under fanor
i strider i främmande land

I striden dom offrade livet
för land och en evig fred
Av detta blev inget givet
Ännu står krigande män på led

Minnen från dagar som var har jag kvar
I minnet jag ser precis hur det var
Barfota sprang vi på kotrampad stig
skogarnas doft bär jag kvar inom mig

Forsen jag minns där jag stod mången kväll
såg norrskenets ljus över himmelens päll
Såg orrarnas spel i gryningens ljus
Minns snön som låg tjock över lador o hus

När vårvindar spela i äng och i skog
och flyttfåglars streck över himelen drog
Hässjor med doftande nyslaget hö
stilla kvällar vid spegelblank sjö

Den första kärleken, vem glömmer väl den
Det var granngårdens Ulla som blev min vän
Det blev nu ej i livet som vi då hade tänkt
men kärleksfulla minnen hon ändå mig skänkt

Hon förde mig in i en förunderlig värld
En värld som man drömde om vid brasans härd
Ja ungdoms åren är borta nu
Men ser jag mig om, finns dom kvar där ännu

Jag har gått genom tysta byar
under nattklara stjärnors ljus
Vandrat där tunga skyar vilat
mörkt över bygdens hus

Jag har fängslats av vårljusa dagar
och av den blommande sommarens doft
Känt hur porlande bäckars ljud mig behagar
Jag har sovit på höfyllda ladors loft

Ja, mycket har våren och sommaren givit
och minnena finns och mycket mig ger
Men om blott en önskan fanns kvar här i livet
är ändå att åter en höstdag jag ser

Hånad blev han, klumpfots Pär
hånad på grund av sitt lyte
Ingen där fanns som höll honom kär
För belackarna var han ett byte

Han kunde aldrig känna sig trygg
där han linkade fram med sin onda fot
Grimaser gjordes bakom hans rygg
Ibland skrek någon idiot

Aldrig han kallades vid sitt namn
nej klumpfots Pär var det enda han hörde
Ingen gav honom en ömsint famn
nej ingen med kärlek honom berörde

En dag så plösligt var han ej där
och alla såg sig undrande kring
Är det nån som sett klumpfots Pär?
Men ingen visste nånting

På aftonen samlades de vid stadens torg
Alla var ense, vi måste se vad som hänt
De greps av ångest och sorg
Sökande gick de med lyktor de tänt

Så kom de till stadens park
en sorglig syn nu dom mötte
Där hängde han högt över jordens mark
Han som dom alltid bortstötte

Nu försent om förlåtelse be
för allt ont de honom har gjort
Nu från grenen han sakta skars ner
I tystnad så fördes han bort

Staden blev aldrig den samma mer
Plötsligt blev han för alla så kär
Alla lärt sig att aldrig se ner
på människor som klumpfots Pär

Med stela fingrar slår han strängarna an
med dom enkla accord som han kan
Svårt hitta den rätta ton
i myllret på centralens T-banestation

Gitarren han nyss har löst ut
Fick ihop en femtilapp till slut
Nu försöker han hitta rätt melodi
Nåt med sorgsna texter uti

Enligt Gröndals-Frasse, hans bror
ska de va sentimentala visor om mor
Eller om brusten kärlek du vet
eller om himelsk salighet

Men ännu det ej någon utdelning gett
Inte en spänn i hatten han sett
Alla bara jäktar hastigt förbi
och sparkar till hans gitarretui

Om han bara fick ihop till en fralla o kaffe
eller kanske en bira med kompisen Affe
Då skriker en kärring med en röst så stark
Ge honom inget, han ska ha det till knark

Han tänker. Här ska faen stå
inget rår dessa människor på
Alla tycks vara känslolöst kalla
Idag blir det nog ingen kaffe o fralla

Det blir till att leta burkar i papperskorg
I bröstet det svider av ilska och sorg
Nej jag ger upp, jag ger detta fanken
jag går tillbaka till pantbanken

Med femtio spänn känner han sig åter rik
han styr sina steg mot närmsta fik
Där får han värma sina fingrar kalla
medan njuter av sin kaffe o fralla

Va ere för vits att på stjärnorna glo?
De är väl ingen mening med de
Eller lyssna på kattugglans envis ho
Nej jag får till stan mig bege

Jag tar mig in till stadens ljus
Bättre gå på regnvåta gator
och på krogen få sig ett rus
än att lyssna på kråkor o skator

Men på krogen jag grips av djup depression
detta rus ger mig ej nån kompensation
Ångesten får mig att skaka
Jag vänder åter till landet tillbaka

Du börjar din resa utan biljett
och utan du vet vart det bär.
Du vet ej om resan blir tung eller lätt
eller med eller utan besvär

Om resan blir kort eller lång
Du ej vet när du startar din färd
om resan blir fylld av sorg eller sång
Värt allt eller ingenting värd

Hur resan genom livet än går
om du färdas på olika sätt
För när du vid slutstation står
Har du ändå betalt din biljett

Det nattkylda gräset
svalkar mina bara fötter
när i gryningstimman jag går
Går mot den lockande stranden
där vågor har brutits i tusende år

Ett löv dalar mot marken.
Men, det hade ju nyss slagit ut?
Vilken kort tid det fick på jorden.
Hur hastigt ett liv tar slut

Julnattens vind känns isande hård 
En hemlös vandrar ensam i kvällens sena timma 
Han ser ljusen brinna på julsmyckadgård 
men ingen glädje han kan förnimma 

Kall lyser månen på sin tysta ban 
själv går han sakta mot Odenplan 
Att finna en bädd under soprumstaken 
Där får han ligga frusen och vaken 

Han grubblar och tänker, när gick allting snett? 
Varför fick han ej den hjälp han kunnat behöva? 
Det känns som han förlorat sin mänskliga rätt
Nu med sprit han måste sin oro och ångest bedöva 

En gång var han ju också en aktad person 
Hade jobb, barn och en älskad maka 
Men han drack och fick sparken utan pardon 
Då försvann även fru och barn och kom aldrig tillbaka 

Varför såg ingen hans hjälplösa nöd? 
Varför räckte ingen den hjälpande handen? 
Varför stöttes han bort utan medmänskligt stöd? 
Nu ligger han där på tidningar som skydd mot den fuktiga sanden 

Nu firas julen i mest varje gård 
och man lyssnar till dom bibelska orden 
Men mot några av oss grinar nöden hård 
dom finns ej med vid dom dukade borden 

Vissa ord är inspirerade av  Viktor Rydbergs dikt Tomten. Vill du läsa originalet, klicka här. 

Vinden

Vart far den? den vind
Som rufsar mitt grånande hår 
Och får mina ögon att kisa 
Spår den om ofred och död 
Eller fred, eller kärlekens visa 

Genom darrande asplöv den ilande far 
Bort emot Vindö strömmar 
Drömmande lämnar den mig kvar 
Att drömma om det som en gång var 
Min ungdoms ljuvliga drömmar 

Vinden från ögat tar med sig en tår 
När ungdomens tid jag ser för mitt inre 
Tänk du vind som virvlat i tusende år 
Kan du ej föra mig åter 
Till de norrländska skogars sus 
Det smärtar i själen och hjärtat gråter 

Men plötsligt jag väcks ur min längtande dröm 
Vad är det som sker? Har vinden nu mojnat? 
Nej det är min käraste vän som ropar mitt namn 
Och undrande hör om jag somnat 

Jag reser mig upp från min bänk 
Glad över henne känns att än leker livet 
En näktergal börjar sin skymningssång 
Och vinden de aftonrodnande trädtoppar smeker 

Nu var torparens dagsverk hos greven slut 
och böjd gick han hem mot sitt enkla käll 
Han möttes av barnen som lekte tittut 
när dagen förbyttes mot kväll 

Ont fick han slita för ringa peng 
bäst vore nu om han finge vila 
Men nej, nu måste han slå sin egen äng 
sedan gå vakt vid skogspatrons mila 

På sin vakt såg han himmelens stjärnor lysa 
Himmelen tycktes brinna i överflöd 
Men här fick hans barn lida och frysa 
och hungern stilla med bark i bröd 

Vad var det för stort med fattigdom? 
Som prästen jämt ville predika 
Varför ska så många gå med magen tom 
för att ge mer till dom rika 

Trött gick han hem mot sitt fattigmanstorp 
Han orka ej glädjas åt blomstrande ängar 
Nu ska han hem för att skaffa mer ork 
att åter förenas med grevens drängar 

Det drog ett moln förbi vårt hus
och tyst blev fågelsången
I träden tystande allt sus
av stundens allvar blev jag fången

Jag blickade upp mot himelens höjd
men fann ej något svar på min fråga
Jag kände mig dyster, min rygg blev böjd
det kändes som någon släckt livets låga

Men plötsligt blev himmelen åter ljus
ljuv fågelsång började åter ljuda
Var det liemannen som gått förbi vårt hus
men fann att vi intet hade erbjuda

Jag grips av en tanke där jag står
Hur kort är vårt levnads ögonblick
Det går ej hejda de år som går
ej heller få åter de år som gick
 

© Bo Bodén, samtliga dikter

Skriv till Bo,mail: bo@minakontakter.se