Haiku - från noll av Florence Vilén

Detta är en text hämtad, med tillstånd av författarinnan, från tidskriften Haiku nr 5-6 2003, utgiven av Svenska Haiku Sällskapet

Haiku - från noll

Haiku är ursprungligen en japansk diktform med gamla anor. Efter den amerikanska ockupationen av Japan började den bli populär också i västvärlden. Numer skrivs haiku på många olika språk - vilket leder till högst skilda föreställningar om hur en haiku får se ut. För somliga är antalet stavelser, 5-7-5, fördelade på tre rader, det viktigaste. Sedan kan innehållet kvitta. Andra struntar i stavelseräkningen, som är besvärlig nog på engelska, medan somliga komprimerar sin haiku till en eller två rader. Klassisk japansk haiku handlar om naturen och innehåller praktiskt taget alltid ett ord som traditionellt hör samman med en bestämd årstid. På svenska skulle man kunna jämföra med ord som blåsippor, majstång, kräftskiva, julgran.

En haiku skall vara tydlig, konkret, visa en bild (eller gärna två, som står i ett subtilt förhållande till varandra, på engelska juxtaposition, alltså sammanställning). Den skall inte vara ett stycke prosa på tre rader, inte en aforism eller paradox (även om just i Sverige många gärna presenterar sådana texter under namnet haiku). Inte heller bör den bygga på uppenbara metaforer. Mycket förenklat kan man säga att en haiku har två uppgifter:

Den skall uttrycka en upplevelse så att författaren själv kan återuppleva den.

Den skall också skildra detta så att läsaren får en egen upplevelse.
Mycket personliga associationer kan ställa sig i vägen för läsaren, medan författaren naturligtvis kan skriva hur han vill för sig själv.

Om man följer diskussioner i ämnet (numer talrika på engelska också ute på Internet) finner man snart mängder av regler för hur en haiku får och inte får se ut, så många regler att de inte går att följa alla. En klok allmän uppmaning är dock: Beskriva, inte bedöma! På engelska låter det bättre: Show, don´t tell! Det innebär bland annat att inte tillskriva någon, t ex djur eller växter, känslor som de rimligtvis inte har, och att inte heller omnämna sina egna känslor utan hålla sig till den erfarenhet som åstadkom dem.

Ursprungligen stod haiku inte ensamma. En dikt ingick i ett större sammanhang. Den kunde förtäta känslan i en dagbok, en reseskildring, en beskrivning av på något sätt minnesvärda händelser. Den kunde också ingå i något mycket japanskt, de långa länkade dikterna, som flera personer skrev tillsammans, efter stränga regler. Den bäste poeten fick skriva inledningsraderna, som man numer oftast läser som en fristående haiku.

Prosa med insprängda haiku kallas på japanska för haibun. Om man tar upp detta hos oss, kan man också infoga upplysningar om bakgrunden till dikten, vilket behövs oftare än poeten själv tror.

Bland japanska haiku finns det många som återkommer gång på gång i diskussioner och antologier. Det gäller inte västerländska språk. Den som vill läsa haiku på svenska finner ett rikt urval i samlingen Aprilsnö, där definitionen av haiku avsiktligt är synnerligen generös. Striktare är kriterierna i den nya tidskrift som för enkelhetens skull heter just Haiku.

Den som läser engelska finner ett rikt och njutbart urval i en amerikansk antologi av Cor van den Heuvel, The Haiku Anthology, Norton, tredje mycket utvidgade utgåvan 1999, nu även i pocket. Den kan vara en god utgångspunkt.

Haiku av idag kan påminna om bofinken: den verkar att få se ut hur som helst. Men det gäller också att den skall kunna flyga! Dikten skall nå fram till läsaren, vara tillgänglig och klar, samtidigt som den gärna får innehålla lager på lager av innebörd under den synliga ytan.

Florence Vilén

Bofink - kan se ut hur som helst