Bild som inspiration till haiku

Konsten att beskriva något vi redan vet... ... utan att vi egentligen var medvetna om att vi visste det - det är vad haikuskrvande kan handla om. Och hur kommer man dit? Ja, knepen är många, om inspirationen inte kommer direkt. Här är ett av mina sätt att få fram en haiku - eller en bildtext till en av mina bilder. Karin Gustafsson karin@gustafsson.gs (2006-09-23) Denna artikel publicerades i tidskriften Haiku nr 9/2006 utgiven av Svenska Haiku Sällskapet.

En av bilderna föreställer vår egen urgamla grävda brunn på lantstället i Småland. Jag har målat bilden en tidig sommardag när björkarna är nyutslagna och friska ormbunksblad ringlar upp från bruna fjolårsblad. Blicken dras till en vit rostig hink som står på brunnslocket. I nedre delen av bilden kan man ana en strilande vattenrännil. Och runt omkring finns allt det gröna.

Det var min känsla från skogsbrynet och brunnen jag ville illustrera med haikun och jag satte igång att associera. Hinken som rostat, nyutslagna löv, vatten som porlar. Nej, allt detta kändes som en bildtext man varnar för på alla skrivarutbildningar. "Pelle fiskar"-varningen. Så brukar jag kalla en allt för uppenbar bildtext. Tänk dig ett foto med en pojke som står på en brygga vid en sjö och metar. Om då bildtexten kort och gott är "Pelle fiskar" tillför orden inte mycket mer än vad man redan kan se, möjligen hans namn. Men "Mamma förväntade sig en stor gädda", eller "Myggsvärmarna är svåra i år" ger läsaren något mer, något helt utanför det uppenbara.

Jag ville få fram en stämning i ord och skrev efter ett tags funderande:

Sällsam fåglalåt
i strilande morgonljus
Brunnshinken rostar

Inte alls nöjd. För långa ord, en tung diktrytm och väldigt mycket av Pelle-fiskar-känsla i texten. Jag lade undan text och bild några dagar.

När jag återigen tog fram bilden bestämmer jag mig för att koncentrera ordbilden. Det får handla enbart om en specifik fågel i buskaget och jag nämner varken ljusstrimmor eller rostig hink. Visst fanns det väl en fågel i buskarna när jag målade? Efter en stunds funderande formerade sig bildtexten så här:

Årets första gök,
i nyheterna sägs
inte ett ljud

Årets första gök - det svarar upp mot några av kraven på en klassisk haiku: en antydan om en årstid, ett fångat ögonblick, en naturupplevelse här i form av gökens ko-ko. Sedan kom associationerna till de två andra raderna bara av sig självt. I nyheterna sägs radio- eller tvnyheterna som rapporterar om allt elände i världen. Inte ett ljud - där fick jag till en vändning, en överraskning, det som är specifikt för haikuskrivande. Det som var en upplevelse för mig - att jag hört göken för första gången i år - är inget man rapporterar om i nyheterna. Hur skönt är det inte att få stänga av och bara njuta av naturens ljud på landet och slippa ta del av alla de dystra nyheter jag ständigt får rapporterade genom media.

I den här dikten står det mesta mellan raderna. Det står faktiskt inte att jag hört göken, den tanken lägger läsaren själv in. Inte heller på bilden finns någon fågel synlig. Göken - en fågel som hörs vida kring - från öster, väster, söder eller norr - men hur ofta ser man den? Hinken, brunnen, vattnet som porlar och allt det gröna - inget av det blev heller beskrivet i ord.

Enligt ett gammalt slitet talesätt säger en bild mer än tusen ord. Jag är tveksam till om det verkligen är så. Men däremot kan en bildtext tillföra något extra. Helt säkert skulle inte denna haiku ha kommit till om jag inte haft bilden som inspiration.

När man läser en väl skriven haiku kan man se den ur flera vinklar, lite beroende på vilket sinne man befinner sig i. Läsaren fyller själv i med sina erfarenheter och gör den till sin egen. Om sedan stavelserna blir 5-7-5 så är det för mig numera en slump. Det är inte längre dit jag strävar när jag skriver. I mitt haikuskrivande strävar jag mer efter att fånga ett ögonblick, att beskriva något vi alla redan vet utan att vi egentligen var medvetna om att vi visste det.

Karin Gustafsson