| VÅR
VIDUNDERLIGA VÄRLD
Under den här
rubriken kommer jag att lägga ut tankar
Här ovanför hittar du en sida till några av mina favoritlänkar. Inge
|
 |
|
|
- Faan, igår tog snuten mig för knivinnehav. Men är man uteliggare måste man ha kniv. Det är inte bara andra uteliggare som försöker muddra en utan många ungdomar tycker det är kul att spöa en alkis. Speciellt de där nynassarna, nickade Bertil som för att stryka under det han sagt. - Egentligen började allt när jag var tolv, fortsatte Bertil. Då bjöd farsan på en sup. Hör du farsan, sa jag efter första supen, det här kommer jag aldrig ifrån, det känner jag. Men farsgubben bara garvade och skvätte i en till. Och på den vägen är det. Ja fy faan... Tolv år, tänkte jag, hur kan man bara fylla sin egen son. Förmodligen var fadern själv alkoholist eftersom han inte avstod från att bjuda sitt eget barn. - Sitt nu inte och tänk skit om farsgubben, avbröt mig Bertil. Han var en hygglig kille som knegade och slet för familjen. Att han bjöd mig på dricka fast jag inte var så gammal var hans sätt att visa att han gillade mig. - Birgitta, fortsatte Bertil, var en fin tjej. Vi gifte oss -90, skaffade hus och funderade på familj. Men så fick jag den där psykosen. Förlorade jobbet, skilde mig. Ta allt, sa jag till henne, jag kommer i alla fall att sitta på dårhus resten av livet. Var så dålig att jag inte visste om det var dag eller natt. Och tätt som ofta behövde jag prata med Birgitta. Men det blev ett helvete för henne eftersom jag kunde komma när som helst på dygnet och dessutom ofta full som fan. Till slut orkade ingen av oss utan Birgitta lyckades ordna ett besöksförbud. Så nästa gång jag kom snodde snuten mig. Och det var väl lika bra eftersom jag inte hade orkat vara bostadslös särskilt mycket längre. Nu fick jag ju sitta inne istället... - Så blev det tyngre grejer. Spriten räckte liksom inte till. Amfetamin, heroin, ja vad jag lyckades komma över petade jag i mig. Emellanåt har soc försökt göra något, men det enda de egentligen kan ordna är att räkningar, stämningar och annat samlas på Kapellgränd på byrån för bostadslösa män. Det är den enda fasta adress jag har. Jag tänkte säga något, men Bertil gav mig inte en chans. - Du ska veta grabben att jag vet hur jävligt det kan vara att växa upp i en liten stad. Allt började i Finspång och där visste alla på nolltid att allt gått åt helvete för mig. Plus vilket kräk jag var. Man blev liksom byfånen som alla kunde spotta på och prata skit om. Räddningen var att flytta till Stockholm. - Räddningen, sa jag, hur kan det vara en räddning att flytta hit där det flödar av droger och annat. - Jo, ser du, jag tål inte folk. Och i Stockholm kan man vara så jävla anonym att inte ens grannen vet att man dött förrän månader efter. Här är det ingen som bryr sig om man klappar igenom. Plötsligt tittade Bertil upp, sökte med blicken, och stannade på klockan vid Medborgarhuset. Så reste han sig upp. - Tack för pratstunden grabben. Jag måste ha ett inrutat liv om det inte ska bli strul. Ska ner till Frälsis och bre mackor några timmar. Frälsis är de enda jag vet som ställt upp på mig så att det fungerat. - Och du, sa han, just när han skulle gå. Om du har en grabb, bjud honom för fan inte på sprit. Man vet aldrig vilka som fastnar i skiten. Mors. Inge, september 2001 |
|
Nu menar jag inte i första hand den typen som innebär tungt arbete med spett och spade när jag pratar om konsten att sätta gränser. Inte heller den tröstlösa sysslan att avgränsa ogräs från den tänkta blomsterodlingen, utan den som har med barn att göra. För det är helt uppenbart att barn kan otroligt mycket. Ofta mycket mer än vad vi vuxna tror, men bara om barnen själva vill. Därför gäller det att stödja den "kan-själv-känsla" som finns inom varje barn. Inom rimliga ramar, förstås. Exempelvis har vi kommit fram till nyttan av att ha en lättvättad duk på bordet samt ett okrossbart glas när barnet ska servera sig själv saft. På samma sätt brukar vi redan från början ställa in oss på vilka följderna blir när den egna chokladkakan ska intas. Mindre roligt är det också att ta bort ett vältuggat tuggummi ur håret efter en misslyckad bubbelblåsning eller åtgärda följderna av eget pottbärande efter väl förrättat värv. Hos oss kryddas dagarna av ideliga förmaningar. "Gå inte i gräset utan stövlar", "Plocka inte av ALLA blommorna", "Var snäll mot din syster" osv. Det är dessutom ganska knepigt att förklara för tvååringen att den tre år äldre systern får göra vissa saker som inte är tillåtna för honom. Det är helt klart så vuxnas tålamod sätts på stora prov. Såväl mentalt som juridiskt är det dessbättre stopp för att slå barn. Även om tanken på ett kraftfullt ingripande någon gång föresvävar de flesta föräldrar. En av vännerna, som arbetar i skogen och därtill är utrustad
med behövlig muskelmassa, tröttnade en gång på lillgrabbens
ständiga attacker på syskonet och sa:
Pojken tittade oroligt på pappan, pekade på arbetshandskarna
som låg på bordet och sa:
|
|
Den på det området ständigt lika entusiastiska hustrun var för en gångs skull med när JAG skulle handla skjorta och kavaj. Det första hon satte igång att leta efter var provrummet. - Provrummet, sa jag? Finns det såna i herraffärer? Det är ju omöjligt att prova med alla nålar i skjortorna. Dessutom vet jag vad jag ska ha och vilken storlek det ska vara. Men hustrun blev inte svaret skyldig utan sa med ett syrligt leende: - Är det därför det hänger så mycket oanvänt i din garderob? För att överbrygga könsklyftorna lät jag därför vid senaste klädinköpstillfället hustrun förstå att jag tänkte pröva de byxor jag avsåg köpa. Inte för att det alls var nödvändigt, eftersom jag vet att jag har storlek C50, men för husfridens skull. Efter en stund hade jag letat fram tre variantioner på temat C50 och begav mig med dessa i famnen in genom de moderna salongssvängdörrarna till provrummet. Ganska snart insåg jag att någonting gått snett. Dagens C50 motsvarar definitivt inte mina krav på passform. Speciellt i midjan hade de en tendens att så att säga ta andan ur mig vid knäppt läge. Tanken kom för mig att det kanske varit lite fuktigt på lagret och att byxorna därför krympt. Alternativt hade de förmodligen blivit felmärkta. Plötsligt stack den inneboende i hytten bredvid in ansiktet och
sa:
- Jaa, sa jag tveksamt. Eller om jag möjligen har blandat ihop storleken med något annat. - Nä, sa han. Jag ska säga dig att det här beror på EU. Inte f-n har en liten italienare samma storlek som en välväxt svensk. När jag gick från affären, i och för sig medförande
en C52:a, var det ändå med en viss tillfredställelse. Jag
hade trots allt uppenbarligen rätt om min storlek, även om det
här med EU skapat ett helt nytt måttsystem.
|
|
Har ni också en sån där nära vän som ofta oroar sig och riktigt tar ut olyckan i förskott? Jag trodde väl det för det är väl något alla har.Om inte annat så för att själv känna sig mera nöjd med saker och ting. Således har jag också en sådan person i bekantskapskretsen. Han är först ut när det gäller att måla upp eländet i grälla färger. Ska han exempelvis ut och flyga så har han för säkerhets skull förberett det hela med att inhämta allt media har skrivit,sagt och visat om flygplansolyckor. Givetvis kan han också i tabellform visa upp vilka tillverkningsfel just den flygplanstypen är behäftad med samt de statistiska förutsättningarna för att tillbud ska inträffa. Med den presentationen tror jag ni vet precis vad jag menar. Anledningen till att jag kom att tänka på honom är att jag faktiskt drabbades av en sådan där oväntad orosneuros när jag för några helger sedan skulle ta båten till Gotland. Ekonomisk som jag är hade jag bokat in mig i den billigaste tänkbara hytten tillsammans med tre för mig obekanta personer. Detta eftersom det var en fyrbäddshytt. "Säkert ligger hytten tre våningar under propelleraxeln" tänkte jag med ett leende när jag lämnade biljettkontoret. Men så var det dags för lunch och jag tänkte inte mer på resan - den dagen… Dagen efter satt jag och filosoferade över kaffet och kom att tänka på min vän Den orolige. Hur skulle han ha resonerat i det här läget, tänkte jag. Jo, först och främst alla problem med utrymningar. Tanken på den tragiska resan med Estonia bet sig fast. Utrymningsvägar, varma kläder, flytväst… Bort med dessa tankar, bestämde jag med en olustkänsla i ryggen. Vad skulle kunna inträffa egentligen? Jo, givetvis skulle de tre övriga hyttpassagerarna var de mest oehagliga och råa missbrukartyper som kunde uppbådas. Artikeln om den stackars antirasisten som blev inspärrad, och misshandlad, tillsammans med ett gäng nynazister i Nybro, lyste i klarskrift. "Jojo", tänkte jag med ett skratt när jag hämtade en påtår, "du har fantasi för två." Så kom avresekvällen. När jag lämnat biljetterna och var på väg ombord tittade jag lite extra på mina medpassagerare. Vilka skulle bli hyttkamrater med mig? Jag hittade inte mer än två "lämpliga" kandidater - två grabbar i 25-årsåldern försedda med en jättestor trälåda. Och ovanpå lådan balanserad några backar starköl. Några starköl hade dessutom tydligen redan testats… Nå, jag letade mig ner till hytten och fann att så till vida stämde mina funderingar att den låg längst ner. Jag hade precis fått på lakanet i den innersta underkojen när jag hörde tung, högt uppskruvad musik närma sig i korridoren. "Inte ska väl innehavaren av den bandspelaren bo här", tänkte jag. I samma ögonblick tystnade musiken och en nyckel sattes i hyttdörren. Upp flög dörren och där stod - just det - grabbarna med lådan. Och trälådan visade sig vid en närmare titt inte vara vilken låda som helst. Det var en hemmatillverkad stereoanläggning. Med rejäla högtalare för att få bästa ljud. "Tjabba", sa killarna och började baxa in ljudanläggning och ölbackar i hytten. "Skarú ha en bärs" sa den ene sedan och sträckte fredligt fram en flaska Gösser. "Tack" sa jag lite förvånat och undrade lite över vänligheten. När jag tittade ner mot flaskan fann jag en aning till förklaring. Avresan hade gått lite snabbt så jag hade tagit första bästa T-shirt. Och den jag bar var den jag fick av vänliga kamrater på senaste födelsedagen. En häftig reklamtröja för det illustra sällskapet Svenska Ölfrämjandet med bla en uppbyggelig vers om öl av Robert Burns. "Gillarú Scorpions" frågade den ene killen. "Annars har vi annat rejält häftigt gods". Jag tyckte det var häftigt nog och menade att lite Scorpions innan sänggående var något att föredra en dag som denna. Just som vi knäckt ytterligare en flaska pilsner och gjort oss lite bekanta kom hyttens fjärde innevånare. En gedigen stockholmskis, söderbo och konstnär. Men rötterna och inspirationen fanns på Gotland och nu skulle han dessutom ha en utställning i Visby.Tack vare hans svada blev det snart dags för Scorpions att skona batterierna i anläggningen och det enda som hördes var konstnärens stämma. Öl och skratt blandades och tiden gick. En rejäl stund efter midnatt sa plötsligt konstnären "Nähä, grabbar, det är dags att ni går och lägger er medan jag går en runda". "Varför då" undrade vi, och fick veta att han snarkade rent ohyggligt. Därför var det bra om vi hann somna. Med de orden gick han, och vi övriga kröp ner i kojerna. Så släcktes ljuset och vi började vänta. För givetvis låg vi alla spända och vakna för att uppleva konstnärens snarkanden. Så kom han äntligen tillbaka och kröp ner under täcket. Först hände ingenting, men så kom det. Och det VAR ohyggligt. Troligen förstärkte den lilla hytten ljudupplevelsen ytterligare. Man skulle haft en bandspelare för att övertyga kamratkretsen om sanningshalten. Men det var inte nog med detta. Gång efter annan fick han dessutom andningsstillestånd och jag blev klarvaken - Dog han nu? Men så började det igen. Så fortskred natten och avbröts bara av två larm för att någon rökt i hytten. Det var en utvakad samling som tog sig upp när båten anlände till Visby. Utom konstnären som såg oförskämt pigg ut. Med ett leende tittade han på oss tre och sa: "Ni ser för jäkliga ut grabbar, ni drack nog lite för mycket öl igår". |