BAKGRUND: Skillnaden mellan lycka och fruktan, välvilja och ondska är hårfin. Med hjälp av fantasin och en dos verklighet skrev jag ihop den här texten under några kvällstimmar framför datorn. /Inge

OKÄNT HOT


Marie slog upp ögonen och kisade mot solen. Hon slätade ut filten och vände på sig i den mjuka sanden. Plötsligt såg hon sig ängsligt omkring på den soliga stranden, men kopplade strax av igen. Janne hade ju hand om barnen och hon var ledig.

- Egentligen är livet ganska behagligt, sa hon sig själv. Även om det hade varit en jobbig process när hon och Janne skulle skiljas. Men till slut, med stöd av kloka vänner, hade de kunnat enas om hur de skulle göra. Inte minst för Jenny och Sara måste det kännas skönt att mamma och pappa kunde prata med varandra igen utan att skrika och slå i dörrar. Dessutom hade skilsmässan lett till att Marie äntligen fick lite tid för sig själv. Den här helgen på stranden var ett exempel på detta.

- Hej, hördes plötsligt en röst och Marie satte sig upp. En solbränd kille i 30-årsåldern log mot henne. Marie kände sig först osäker på om det verkligen var henne han menade, men slog omedelbart bort den tanken. Hans leende var trevligt och hon log tillbaka.

- Jag heter Andreas, sa killen och fortsatt le.
- Marie, sa Marie lite trevande men tog handen som sträcktes mot henne. Hon visste inte riktigt hur det hade gått till, men plötsligt var klockan fem och hon måste hem. De hade suttit på stranden, pratat om sig själva, sina liv och erfarenheter och funnit att de hade många beröringspunkter. Födda och uppvuxna på landet, inflyttade till storstaden och jobbade båda med barn. Dessutom hade Andreas, precis som hon en längre relation som nyligen avslutats bakom sig.

Solen hade gått i moln och Marie fick hjälp av Andreas att samla ihop filt, sololja och allt annat hon haft med.
-Vi kan väl höras, sa Andreas precis när Marie skulle gå.
-Gärna det, sa hon och de växlade mobiltelefonnummer plus löfte om att snart ringa. Kanske gå på bio, promenera eller så...

Skönt att det funkar

Kvällen blev ganska hektisk eftersom Jenny och Sara hade MASSOR att berätta. Båda försökte överösta den andra och Marie hade all möda i världen att hänga med. Så mycket förstod hon i alla fall att flickorna hade haft det jättebra. Skönt att det funkar med Janne tänkte hon innan hon somnade.

På jobbet var det som vanligt hektiskt speciellt eftersom hennes kollega drabbats av influensa. Barnen på avdelningen krävde lika mycket för det och det var en trött Marie som på kvällen stressade till fritids och dagis för att hämta sina döttrar.

När flickorna lagt sig sjönk Marie ner framför TVn och höll just på att somna till Aktuellt när telefonen ringde.
-Hallå, sa hon sömnigt, men fick inget svar. Hon lade på luren och tänkte slött att det var nog någon som ringt fel.

Hon skulle just lägga sig när telefonen ringde igen. Vem kan det vara som ringer så här sent tänkte hon medan hon lyfte på luren. Men det var ingen där.
-Hallå, hallå, sa hon, men det var bara sin egen röst hon hörde. Sjutton också, tänkte hon innan hon somnade, att folk inte kan erkänna att de ringer fel.

Har du träffat någon ny

Nästa dag på dagis var lite bättre. En vikarie hade lyckats rekryteras så det verkade som om den planerade utflykten med barnen skulle kunna genomföras. Plötsligt ropade Eva, vikarien, att Marie hade telefon. Hon lämnade Fabian och Markus och deras sandslott och rusade in. Hon tog luren och tänkte i sitt stilla sinne att det inte måtte vara Sara som blivit sjuk. Hon hade varit lite hängig på morgonen, men det hade Marie viftat bort som motvilja att delta i gymnastiken.
-Hallå det är Marie, sa hon men ingen svarade. Luren var död.

När hon kom ut igen frågade hon Eva vem det varit som ringt.
- Ingen aning, blev svaret. Det var ett av barnen som hade svarat - vilket visste Eva inte.
- Jag har ju bara varit här en dag så jag känner knappast skillnad på några ungar, sa Eva med ett skratt.

På kvällen hade Janne aviserat att han skulle komma och Marie hade gjort sitt bästa för att ordna en trevlig måltid. Trots det blev det en krystad tillställning. När Sara och Jenny äntligen gått och lagt sig bad Janne Marie att sätta sig vid bordet.

-Har du träffat någon ny, frågade han med en viss spänning i rösten.
- Nej, svarade Marie sanningsenligt.
-Jaså, sa Janne, nå det var ju bra det.
- Bra? frågade Marie.
- Ja, jag menar för tjejerna. Så det inte blir så stor omställning och så, skyndade sig Janne att svara. Så tittade han på klockan och fick plötsligt bråttom hem. Jag har lite jobb jag måste göra, urskuldade han sig.
- Okej, hej då, sa Marie, och kramade honom som hastigast innan dörren slog igen.

"Jag vet var du bor"

Hon hade nästan somnat när telefonen ringde. Vad sjutton har Janne nu glömt, tänkte Marie och lyfte på luren. Och precis som tidigare hörde hon bara ett brummande i örat. Ingen svarade trots att hon till slut skrek rakt in i luren. Marie kände en ilning av skräck när hon lät luren falla ner på klykan.

Hon hade inte sovit speciellt bra och flickorna frestade hennes tålamod. Det var en gråtande Sara och en arg Jenny som fick lov att lämnas innan hon skyndade vidare till sitt arbete.

Den dagen var det ingen som ringde och inte nästa dag heller. Marie började nästan tro att de mystiska samtalen varit en slump när hon la märke till att mobiltelefonen tagit emot ett meddelande.
- Vem kan det vara, tänkte hon medan hon knappade fram meddelandet. När hon började läsa stelnade hon till. På displayen stod det: JAG VET VAR DU BOR DIN HORA!

Hjärtat slog vilt och Marie kunde knappt andas. Hon hämtade flickorna och höll en sådan hastighet att båda högljutt klagade.
- Vad är det mamma, varför ser du så arg ut?, frågade Sara. Hon kunde inte hjälpa att hon snäste av flickorna som tysta stirrade på sin mamma.

Polisen då?

Väl hemma slog hon upp ett glas av den whisky Janne lämnat. Den fräna smaken gjorde att hon rös till. Vad var det egentligen som höll på att hända. Plötsligt hörde hon att mobiltelefonen ringde i hennes kappficka. På darrande ben gick hon ut i hallen och fumlade fram telefonen. På displayen kunde hon läsa: LÄMNA ALDRIG TELEFONNUMRET TILL OBEKANTA. Febrilt tryckte hon bort meddelandet. Paniken stegrades och hon skrek till när telefonen indikerade ett nytt inkommer meddelande. Med tårar i ögonen såg hon texten: JAG KOMMER IKVÄLL DIN HORA.

Marie visste inte hur det gått till, men tack vare sin bästis Britt hade hon och barnen snabbt kommit bort från lägenheten. Nu satt hon i Britts kök och drack te och baren låg tryggt och sov på en madrass i rummet. Tårarna rann medan hon hulkande berättade om de mystiska samtalen och de otäcka textmeddelandena.

-Har du ringt polisen, frågade Britt, men Marie skakade på huvudet.
-Varför då, undrade Britt.
- Därför att jag börjat fundera på vem det kan vara, sa Marie.
- Misstänker du någon, frågade Britt.
- Njae, misstänker är väl fel, men Janne var så konstig senast vi träffades och ville veta om jag träffat någon annan.
- Det är väl inte så konstigt, menade Britt. Ni har ju i alla fall varit ihop i sju år så det är väl klart han vill veta.
- Ja, du har väl rätt, sa Marie, men inom sig var hon inte lika säker som hon lät.

Jag ska döda dig!

Marie vaknade av att solen lyste på henne. Hon sträckte lojt på sig, men satte sig strax upp i sängen. Det var ingen dröm. Hon var hemma hos Marie och allt som hon trodde varit en mardröm var således sant. Flickorna sov fortfarande och eftersom det var lördag lät hon dem ligga.

-De kan behöva sova ut, tänkte hon tyst. Hon smög ut i köket och satte på tevatten innan hon gick på toaletten. När hon kom ut därifrån stack hon ner handen i kappfickan för att se om kammen fanns där. Där kände hon mobiltelefonen och drog bävande fram den. "1 nytt meddelande" stod det i menyn. Med darrande fingrar tryckte hon fram det och släppte med en flämtning telefonen på golvet.
- Vad gör du, sa Britts röst, bakom henne. Marie kunde bara peka på mobiltelefonen. Britt böjde sig ner och tog upp den. När hon läst meddelandet sa hon kallt. Nu är det du som ringer polisen. På displayen stod det: JAG SKA DÖDA DIG DIN HORA.

Marie fick inte tala med någon polis på utredningsroteln eftersom det var helg utan uppmanades återkomma på måndagen. Men en anmälan gick bra att göra. Helgen gick i ett töcken och varje gång telefonen ringde kände hon paniken stegras. Mobiltelefonen hade hon stängt av och för säkerhets skull också tagit ur batteriet.

Vi vet vem

På måndagen fick Marie prata med en kvinnlig polis som tog sig god tid. Marie kände sig riktigt lättad efter samtalet som trots allt innehållit en hel del konkret. Bland annat skulle hon bums se till att byta nummer på såväl mobilen som hemtelefonen. Dessutom hade hon fått löfte om att man skulle försöka spåra de samtal och meddelanden som kommit.

På natten vaknade Marie plötsligt med ett rop.
- Andreas! Andreas, upprepade hon. Kunde det vara han som låg bakom. Janne hade hon faktiskt skrinlagt som misstänkt. Trots sina avigsidor var han inte den som skulle hota henne till livet. Men Andreas som hon mött på stranden, vad visste hon om honom. Och han som fått hennes mobiltelefonnummer. Hon tittade på klockan och insåg att 02.30 var fel tid att ringa till Britt för att få råd. Det fick lov att vara till morgonen. Det blev en orolig sömn den natten.

Klockan sju på morgonen ringde telefonen. Marie vaknade med ett ryck och såg med skräck på den ringande tingesten på bordet. Men så kom hon ihåg att hon bytt numret och lyfte försiktigt på luren.
- Förlåt, hörde hon den kvinnliga polis säga som hon mött på polishuset. Men jag var tvungen att få tag i dig så fort som möjligt. Vi har nämligen en person som vi misstänker ligger bakom hoten mot dig.

Det sista hörde Marie som i ett töcken och hon vaknade inte till förrän den uppringande polisen ett flertal gånger ropat hallå i luren. Till slut enades de om att Marie skulle komma ner till stationen så fort som möjligt.

Janne eller Andreas?

Barnen hade hon fått iväg till dagis och fritids och själv var hon på väg till polisen. I hjärnan malde tankarna. Var det Andreas eller var det kanske Janne. Eller var det någon annan i vänkretsen som spårat ur? Eller kanske en riktig knäppis som av någon anledning fått tag i hennes telefonnummer. Svaret hoppades hon få.

När hon kom fram mötte Lena, som polisen visade sig heta. Hon uppmanade Mari att sätta sig ner, ta ett djupt andetag och lugna ner sig.
- Du kommer knappt att tro det här, började Lena.
- Då är det alltså Janne, skrek Marie.
- Nej, nej, lugnade Lena, jag menar att du kommer inte att tro att saken låg till som den gör.

- Du hade delvis rätt när du trodde att Andreas låg bakom, började hon, men det var inte han utan Pia.
- Pia, sa Marie tvekande, vem är Pia.
- Pia är Andreas förra tjej, fortsatte Lena. Vi har pratat med henne nu på morgonen och hon har berättat allt. Vi känner förresten till Pia sedan tidigare.
- Hur då, andades Marie.
- Jo, vi har inte mindre än fyra anmälningar från henne. Mot Andreas för misshandel och våldtäkt.

Bara en varning

Marie fattade ingenting utan stirrade bara på Lena som fortsatte:

- När Pia förstod att Andreas träffat en ny tjej - hon såg ditt telefonnummer på en lapp- ville hon varna dig för honom. Men det sätt hon valde var jävligt dumt, och det inser hon själv.

Marie försökte förstå vad Lena sa.
- Du menar att hon skrev så där för att jag skulle tro att det var Andreas som låg bakom?

- Ungefär så, sa Lena. Och Pia menar att hon valde det här sättet eftersom hon bittert fått erfara hur det gick en gång förut när hon försökte varna en tjej för Andreas.

-Vad hände då, viskade Marie.
- Jo, den tjejen berättade för Andreas om vad hans fd sagt vilket resulterade i att Pia blev rejält misshandlad - och våldtagen, sa Lena bistert.

Marie kände sig först alldeles tom inombords. Så började en ilska mot Pia växa sig allt starkare och hon fick svårt att andas. I det ögonblicket hörde hon dörren öppnas och en liten blond tjej steg försiktigt in i rummet.

- Kan du förlåta mig, sa hon med gråten i rösten. Jag har varit en idiot och jag förstår att du haft ett helvete. Men jag menar det uppriktigt. Förlåt.

Plötsligt kände sig Marie som den starka. Hon reste sig upp, tittade länge på den gråtande flickan men sa inget. Så tog hon sin väska, sa adjö till Lena och gick ut ur rummet.

På kvällen hade Marie bjudit hem en förvånad Janne på middag. Tjejerna stojade när Marie plötsligt bad dem sätta sig. Så tittade hon på Janne och sa:
- Skulle vi inte kunna göra ett försök till och flytta ihop igen.

Inge, februari 2006

Åter till Inges förstasida
Åter till www.ordalag.se