| Första sidan , www.ordalag.se
| Gästboken
| karin@gustafsson.gs
| Kåserier
| Karins övriga dikter

Denna hemsida, www.ordalag.se är delvis ett av vårt sätt att minnas den son och broder som aldrig kommer att få förmaningen att se upp för huggormar eller kunna ta emot en freesbee mellan äppelträden. Han som aldrig får springa efter en fjäril eller sitta på trappan tillsammans med sina syskon, vända mot skogen, en ljum sommarkväll och lyssna på svalornas vinande ljud. Han som ändå givit oss så mycket i sitt korta liv. 

Sidan uppdaterad 2009-05-13

"Hur många barn har ni?"
Visst har vi tre barn, ärligt talat svarar vi ofta på frågan att vi bara har två. Brodern Johan lever inte längre men har en alldeles egen plats i familjen Gustafssons liv. Även sin plats här på vår hemsida.
Välkommen att ta del av några av våra erfarenheter av hur det kan vara att förlora ett litet barn.
Jag har också skrivit hur det ibland är att vara stödperson för andra föräldrar som förlorat barn, t ex i texten Möte i sorg när våren är som vackrast.

/Karin

En sjuårscykel har slutits. För sju år sedan, plus ett halvt, dog du väntade, älskade son. När den vaga insikten kom för mig där jag stod på trappan i ljumma sommarnatten, vänd mot min man, ivrigt arbetande med kvällssysslorna, och skrek rakt ut mot skogen "Men fattar du inte att det är något fel!" isade det sig i min kropp, spänd som en fiolsträng, livet i magen kusligt stilla. "I natt gick döden balansgång på livets tråd - som brast" var hans nattliga insikt, snabbt nedskriven på en liten papperslapp på morgonen dagen efter.

På sjukhuset frågar den kylige läkaren i ultraljudsapparatens kalla sken - "Förstår ni vad det innebär när ett hjärta inte slår?". Sommarhettan var bedövande och allt stod stilla. Barnmorskan tittade bort, undvek blicken. Marken försvann under våra fötter. 

Sen minnet av en kurator som pratade mest själv, att hon arbetade i stället för att njuta av semester och berättade om hur livet var för sin utvecklingsstörde son. Så absurt - när vi försökte överleva ett overkligt besked satt vi istället och var artiga och lyssnade på denna okända kvinna i flera timmar. Fick kraft ändå och kvicknade till, bad henne avlägsna sig. Åkte mot stan och köpte varsitt litet hjärta av guld. Fanns inget annat än symboliska handlingar att göra. Det var slut. Eller kanske allt började där?

Sonen som valt att inte leva mer, föddes under vånda men med riktig kärlek, fick namnet efter gården där han skulle ha lekt, Johansborg. Han, lillebrodern som aldrig fick vara där annat än under mitt skyddande, varma livgivande hölje, kanske kunde höra vår sång, prat och systers skratt på avstånd. Alldeles invid havet finns han istället i en grav, ett helt liv för tidigt. Trösterikt lyses platsen upp av fyrverkerier på nyårsaftnarna och lek och skådespel av medeltida slag sommartid. 

I flera år har jag gett av mej själv till andra som förlorat barn efter mig. Lyssnat och försökt ge hopp och stöd. Ibland tröst. Lärt känna många varma människor. Möten med mening.

Smärtsamt nog kommer fler barn dö, innan de hunnit leka och säga sina första ord. Statistiken visar att 800 föräldrapar i Sverige drabbas varje år av att behöva begrava sitt lilla barn. Jag, och många med mig, förstår vad det innebär. Vet vad det är att leva med ett sorgearbete. 

Nu har jag lämnat min plats i Föräldraföreningen Spädbarnsdöd till andra och går själv vidare, in i nästa del av livet. Andra gör stödarbetet och sorgen synlig och hanterbar. Arbetar för att föreningen som är så viktig får överleva. 

Karin Gustafsson. Skrivet i december 1999

Johan har lärt oss en hel del  
Genom hans tid hos oss har vi lärt oss att inte ta livet för givet. Lärt oss vad det innebär att sörja. Lärt oss mycket om livet genom de människor vi träffat. Lärt oss om vad som är viktigt och mindre viktigt i livet.  

Att sörja  
Vi har lärt oss att man inte kan sörja i islolering, utan behöver andras stöd och erfarenhet. De som själva förlorat barn är de som kan förstå och med dem kan man prata om svåra ämnen. Vi kom tidigt i kontakt med Föräldraföreningen Plötslig Spädbarnsdöd (Spädbarnsfonden). Har varit stödföräldrar till dem som behövt någon att tala med. Karin har varit kontaktperson i Stockholm och styrelseledamot under några av föreningens ekonomiska krisår.

Vår son Johan dog i samband med förlossningen och jag har nu i flera år ställts inför samma fråga - hur ska vi fira hans årsdag? För vår andra son, som föddes året efter Johan, är dagen viktig och ibland kommer hans fråga om hur gammal Johan är. "Skulle ha varit" rättar jag honom, men det uttrycket protesterar han mot. För honom ÄR Johan. Och han är en viktig person som han aldrig fick träffa.

I vår familj kan vi fira hans dag med att gå på restaurang eller fika på kondis med bakelser. "Han gillar nog pizza - undrar om det bjuds på pizza i himlen?" funderarde Hannes en gång. Ibland kommer han med reflektioner på hur Johan har det. "Vad gör vi med alla födelsedagspresenter?" frågade han. Men vi har inga presenter, svarade jag. Han log, brydde sig inte om mitt svar utan sa med en sexårings självklarhet och klurighet: "Nu vet jag! Vi gräver ner dom i minneslunden!" Det var mer en retorisk fråga och han såg det hela ur ett filosofiskt perspektiv och det förstod jag först senare.

För många föräldrar som mist barn är den allra första årsdagen efter födelsen och dödsdagen den svåraste. Ofta full av besvikelser över släkt och vänner som inte kommer ihåg eller kanske värre, förnekar betydelsen av den. Och så får man stå där med den oändliga sorgen och tomheten ensam. De flesta som själva inte förlorat ett barn anser att man ska ha "sörjt färdigt" när det har gått ett år. Många utanför den allra närmaste kretsen kan inte förstå det verkliga djupet av sorgen efter ett barn. Speciellt vanligt är det för dem som förlorat barn i magen eller vid förlossningen. Barnet har aldrig funnits i andras ögon. Och är det första barnet som dog blir man kanske inte bekräftad som förälder. Men vi som burit henne eller honom i magen, längtat, fött och sedan behövt hålla begravning vet att det inte är så. Barnet har givit oss erfarenheter och insikter som tar lång tid att bearbeta. Och vi vill inte "gå vidare" genom att glömma bort. Hur värdefullt är det då inte att ha tillgång till det nätverk av andra drabbade föräldrar som man lärt känna genom Föräldraföreningen Spädbarnsdöd. Vikten av att få bekräftat från andra att de känslor man har inte är konstiga eller ovanliga. Att känna stöd för de ritualer och symbolhandlingar man vill göra för sitt barn.

Hur firar man en förenings 15-åriga existens? En förening som man helst hade sluppit vara medlem i? Vi medlemmar måste alla värna om föreningen och försöka vara delaktiga i det ideella arbetet. Arbeta för att få ha ett kansli och en anställd konsulent som sköter det praktiska. Vi måste hålla föreningen i liv och visa att vi finns för alla de föräldrar som kommer efter oss. Låt oss försöka ha ett 15-årsjubileum i oktober som också märks i media. Länge leve FFSD!

Skrivet till Föräldraföreningen Plötslig Spädbarnsdöds tidning Lilla Lövet, hösten 2001  

Tears In Heaven   
 (av Eric Clapton & Will Jennings)  

 Would you know my name   
 if I saw you in heaven?   
 Would you feel the same   
 if I saw you in heaven?   
 I must be strong and carry on   
 'Cause I know   
I don't belong here in heaven...   

 Would you hold my hand   
 if I saw you in heaven?   
 Would you help me stand   
 if I saw you in heaven?   
 I'll find my way through night and day   
 'Cause I know   
I just can't stay here in heaven...   

 Time can bring you down,   
time can bend your knees   
 Time can break your heart,   
have you begging please...   

 Beyond the door there's peace I'm sure   
 And I know   
there'll be no more tears in heaven...   

 Would you know my name   
 if I saw you in heaven?   
 Would you feel the same   
 if I saw you in heaven?   
 I must be strong and carry on   
 'Cause I know   
I don't belong here in heaven...   

Texten till Eric Claptons "Tears in Heaven", som han skrev när han förlorat sin fyraårige son.Fler texter av Eric Clapton finns att läsa här, www.eric-clapton.co.uk/ecla/index.html

Begravningsblues
(av Wystan Hugh Auden, 1907-1973)

Stanna alla klockor, stäng av din telefon,
tysta hunden med ett ben där den gläfser i vrån,
täck över painot och låt kistan bäras ut
till de sörjandes tårar och trummans förstämda salut.

Må flygplanens klagan betyga vår nöd
där de ristar sitt budskap i skyn: "Han är Död",
klä duvorna i kräppkragar på städernas torg,
låt polisen bära svarta handskar av sorg.

Han var mitt norr, mitt söder, mitt väst och öst,
min arbetsvecka och min söndagströst,
min dag, min afton, mitt tal, min sång;
jag visste inte att kärleken skulle ta slut en gång.

Stjärnorna behövs inte; blås ut varenda en.
Montera ner molnen och ta isär solen sen,
sopa ren skogen och töm haven på deras innehåll;
ty från och med nu spelar ingenting mer någon roll.

Tolkning: Bengt Jangfeldt

Funeral Blues

Stop all the clocks, cut off the telephone.
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling in the sky the message He is Dead,
Put crêpe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last forever, I was wrong.

The stars are not wanted now; put out every one,
Pack up the moon and dismantle the sun.
Pour away the ocean and sweep up the wood;
For nothing now can ever come to any good.

Gråt inte vid min grav.
Jag finns inte där
Jag finns i solens spegelblänk på fjorden.
Jag finns i vindens lek över sädesfälten.

Och när du en tidig morgon
väcks av fåglars kvitter
är det min röst du hör.
Så gråt inte vid min grav.
Jag är inte död.

En tolkning av nedanstående dikt

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och någonting alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer

av Alf Henrikson

SAKNAD  
Så liten plats en människa tar på jorden
Mindre än ett träd i skogen
Så stort tomrum hon lämnar efter sig
En hel värld kan inte fylla det

Så litet ett människas hjärta är.
Inte större än en fågel.
Rymmer ändå hela världen
och tomma rymder större än hela världen
ändlösa tomma rymdskogar av tystnad sång.

Skriven av Ingrid Arvidsson, Livstecken 1964

Rosenknoppen
B. S. Ingemann

Lilla lutande rosenknopp
vill du idag ej vakna?
Vet du ej att solen gått opp
och alla små blommor dig sakna?
Solen brände för hett igår,
i natt föll regn i strömmar.
Aldrig mer solen förmår
att väcka dig ur dina drömmar.

»Alla dessa dagar som kom och gick
inte visste jag att de var livet«.
Stig Johansson

Höst
av Stig Dagerman

Hur fort blir lönnarna gula,
som lyser vår vandring i parken.
Att dö är att resa en smula
från grenen till fasta marken.

Hur smal blir den gyllene strimman,
som bådar att dagen skall randas.
Det klämtar en spårvagn i dimman,
och luften är tung att andas.

Hur snart blir kinderna vita.
Så kyss dem med läppar av vatten.
Se, måsarna textar med krita
en dikt i den svarta natten

Hur snart står popplarna höga
och nakna med svärta i strecken.
Att dö är helt enkelt att snöga
som löv i den muntra bäcken.

Ur Dagsedlar

"Vår ogråtna gråt"
av Ingela Bendt Några rader ur mässan

Du, mitt lilla barn som inte fick leva,
jag vill försöka lära mig tacka för dig.
Jag vill tro att du har öppnat mina ögon
och lärt mig vad ödmjukhet är -
att inte ta allt för givet.

Du har nog förändrat mig,
öppnat mitt hjärta och gjort det mjukt.
I botten av smärtan
kanske du kan göra mitt hjärta till ett kärl
öppet mot rymden.

XXI
Av Göran Sonnevi (1939 -)

Som från dödens oändlighet
kom ditt ljus
till mig Du sa
Det är till
dig jag
kommer, till
ingen annan Det vi
säger, gör med
varandra
har aldrig funnits

Ur Trädet, 1991

Tag mig. - Håll mig. - Smek mig sakta.

Tag mig. - Håll mig. - Smek mig sakta.
Famna mig varsamt en liten stund
Gråt ett grand för så trista fakta Se mig med ömhet sova en blund
Gå ej ifrån mig - du vill ju stanna
Stanna tills själv jag måste gå
Lägg din älskade hand på min panna
Än en liten stund är vi två I natt ska jag dö.
- Det flämtar en låga
Det sitter en vän och håller min hand I natt ska jag dö.
- Vem, vem ska jag fråga
Vart ska jag resa
- till vilket land?
I natt ska jag dö.
- Och hur ska jag våga?
I morgon finnes en ömkanskvärd och bittert hjälplös kropp
Som bäres ut på sin sista färd
Att slukas av jorden opp.

Allra käraste barn

Är det du, är det du, allra käraste barn,
som har kommit till sist ändå.
Om du kunde begripa,
vad jag längtat,
men det kan du visst aldrig förstå.

Tänk att du skulle komma till sist
det vågar jag väl knappast tro,
fast det var då min enda beständiga dröm,
som aldrig kom till ro.

Kom och sätt dig hos mig, lilla barn.
Får jag krama dig sakta ett slag?
Jag vill känna, att du är mig nära,
jag vill höra dina andetag.

Tänk, vad allting konstigt och krångligt
med ens blivit lätt att förstå.
Hjärtans allra käraste barn,
så väl att du kom ändå.

ur Barnet i dikten

DEN ANNORLUNDA LYCKAN
av Kristina Grahn ur boken "Ett litet barn dör ett ögonblicks skillnad"

Du fattas vid vårt bord.
Vi tänder ett särskilt ljus.
Folk frågar ibland om jag kommit över dig än.
Jag undrar vad dom menar.
Du startade ett kugghjul i mig.
En kedjereaktion utan slut.
Framåt och bakåt.
Jag har vävt in dig i mig.
Likt ett garn som skiftar färg i en bildväv.
En magisk tråd som påminner mig om perspektiven.
och ger mig nya motiv med rötter i min själ.
Nej, jag har inte kommit över dig.
Varför skulle jag det?
Jag lever för det du gav.
Och jag är lycklig över att du nådde in i mig och förändrade mig tår för tår.
Det tror jag är din gåva till världen.

Var inte rädd för mörkret
av Erik Blomberg (1894 - 1965)

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor,
där intet mörker är.

I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt,
som ljuset med bävan längtar till.

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.

2.
Han älskar dig, han väntar dig i kväll -
en kväll när du förstår hans hemlöshet
och hur han längtar efter dina steg;
från evighet har han stämt möte här.

3.
Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn,
du ser den inte nu, men färdas dit.
En dag skall du bekänna högt hans namn,
hans kärleks frid som ingenting begär.

4.
Du är på väg. En dag blir natten vit.
En dag och stjärnor växer ur hans famn.
Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn,
du ser den inte nu, men färdas dit.